Fallet ÖB – det svenska försvarets kris, del 2.

Detta är en snabb översättning av det ursprungliga inlägget på finska. Skrivfel följer:

ÖB Sverker Göranson kom ut med 1-veckasförsvaret i årsskiftet. Han stöddes av försvarsminister Karin Enström, som tyckte att nivån är rimlig och leveransen alltså motsvarar beställningen.

ÖB möttes av förargelse och lovord. Vissa talade om en politisk bomb andra om rakryggad hederlighet förenlig med FM värdegrund. ÖB hemförlovades från Sälen med något han trodde var magsjuka, men visade sig vara mycket allvarligare. Det bästa sidorna i det svenska lynnet; glädje, medlidande och omsorg dök fram. På facebook har sidan Krya på dig ÖB fått 7500 medlemmar. Tyvärr lär antalet öka, då ÖB idag i berättade för sina medarbetare att han är sjukskriven till 17 mars.

Sedan kom ju chefsåklagaren med Säpo i i bilden för att utreda om ÖB sysslat med obehörig befattning med hemligt uppgift. Försöket att flytta ansvaret till justitiekanslern föll platt och bollen är nu tillbaka hos åklagaren.

Tillägg 1 februari: Åklagarmyndigheten har meddelat, att ingen förundersökning inleds mot ÖB.

Fm stödde sin ÖB. Informationsdirektören Erik Lagersten berättade att bedömningen kan göras från offentliga källor. Stf C Insats generalmajor Berndt Grundevik förtydligade försvarsplaneringen yttterligare. Försvarsministerns linje var att hela landet ska försvaras även om ett sådant krav redan fallit ur instruktionen för försvarsmakten.

Den verkliga bomben kom från statsministern Reinfeldt när han kallade försvaret för ett särintresse och i praktiken jämställde ÖB med en lobbyist. Försvaret kämpar alltså om pengar i samma serie som facken och andra intressegrupper. Försvarsministern fortsatte försiktigt och på rak fråga (tre sådana, egentligen) sade hon inte ifrån, utan tonade ner med att konstatera att försvaret är en av statens huvuduppgifter.

Det som förstås gått förbi de flesta då känslorna svallat är att Reinfeldt troligen talade om saken med mycket snäv fokus på budgetförhandlingar. Lika fel, men mänskligt.

Sveriges försvarsmakt är i skick. Det ser yrkeskunniga militärer och civila till. Men försvarspolitiken mår illa. Bilden som regeringen målat upp av ett starkare och bättre försvar än tidigare börjar flagna. Folket vaknar till att man årligen betalat 42 miljarder kronor för begränsad förmåga.

Vilken bäring har detta på Finland? Sverige gjorde sitt första beslut på den långa vägen mot ett insatsförsvar år 1996. Här började omvandlingen av invasionsförsvaret, nedrustande av förmågan att försvara hela Sverige och en större satsning på samarbete och solidaritet. 13 år senare fick man ett beslut om en ny insatsorganisation, IO2014. Leveransen är lite sen och lär dyka upp år 2019. Alltså 10 år efter beslutet.

Enestam: Utan allians av ngn form kommer det inte att lyckas. #fisvfd #säkpol #turpo Ingenting så dyrt som att [ha] eget trovärdigt försvar.

— James Mashiri (@jamesmashiri) January 19, 2013

Vi är på samma väg och kommer att möta motsvarande utmaningar. Finlands försvar lutar på tre ”heliga” grundpelare:

• allmän värnplikt,
• militär alliansfrihet och
• territoriellt försvar.

Tillägg 1 feb: Fundamentet som dom här vilar på är det centrala begreppet försvarsvilja, som nog måste nämnas i detta sammanhang.

Försvarsminister Carl Haglund och kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen har mycket tydligt kommit ut med att dagens finansiering för oss till 2015, men inte vidare. Därefter krävs att man satsar mera eller ändrar grunderna. Den pågående försvarsmaktsreformen hotar att bli en försvarsreform, där försvarslösningen måste byggas om för alla grundpelarna lutar mot varandra.

Vi klarar oss alltså inte med att snygga upp lite i hörnen. På den politiska arenan är situationen likt ett bollspel där stjärnspelaren är skadad: Alla passar bollen runt, men ingen vågar gå på avslut. Regeringsperioden binder händerna. Ansvar ges gärna till nästa regering och få är villiga att öppna diskussion om saken. Vi hinner nog, verkar tanken vara från riksdagen till presidentslottet. Väpnat försvar verkar även i Finland vara ett särintresse, som hamnar lägst ner på säkerhetens trappstege, och drivs beroende på vilken regering vi har.

Väckning på fortet! Försvaret är hela folkets sak. Lösningarna baserar sig på säkerheten i omvärlden och bedömningen om dess utveckling. Pengar är idag avgörande. Denna utveckling kommer att forsätta i de nordiska välfärdssamhällen som snabbt utvecklar allvarliga hållbarhetsunderskott. 2015 är medlen för den offentliga sektorn säkert mindre än det prognoserna idag visar. I ett sådant läge förlorar försvarsmakten budgetkampen 10-0 mot alla andra försvaltningsgrenar. Därför är det av nöden att redan idag börja en analytisk och känslomässig debatt som vår försvarslösning, istället för att lita på att tiden sköter saken. Grundpelarna är så djupt ingjutna i det finska folkets själ att det kommer att göra jävla ont när det byggs om. Om vi tar Sverige som exempel, så kan vi räkna med att beslut 2016 ger leverans 2026. Där emellan finns allför många år bredvid en välrustad granne, vars politiska utveckling är både komplex och oförutsägbar. Vi kan ju förstås ta det svenska sättet och konstatera att försvarsförmågan inte är så relevant, då ingen hotar oss.

Det lönar sig för oss att noggrannt följa med den svenska utvecklingen, om bara för att inte göra samma misstag. En inhämtad erfarenhet vid det här laget är att regeringens bästa beslut och planer verkställs bara delvis och försenat. Försvarsmaktsreformen 2015 verkställs som bäst. Det är inte lika viktigt att debattera den, som det är att fundera på Finlands försvar 2020+.