Suomenkielisen version löydät täältä
Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) har igen fått välförtjänd uppmärksamhet med sin årliga opinionsundersökning. Finländarnas åsikter om försvar har varit framme i tidningsspalter, nyhetssändningar och kolumner.
En snabb analys med inriktning på sannfinländsk opinion gjordes av försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö. Charly Salonius-Pasternak vid det Utrikespolitistka institutet kontrade snabbt med ett blogginlägg. Helsingin Sanomat behandlade ärendet lite väl neutralt, men tog fram ett par saker som har bäring på Försvarsmaktens och Försvarsministeriets sätt att informera och kommunicera. Bäst hanterades opinionsundersökningen av tidningen Satakunnan kansa.
Om mätning
Jag ska igen börja med Islandsinsatsen. En opinionsmätning ska vara aktuell och det är motiverat att ta in nya frågor. PFI har konsekvent tagit in aktuella frågor i den redan omfattande opinionsmätningen. En granskning av tidsserierna för delfrågan ”Finlands deltagande i organiseringen av EUs gemensamma försvar” visar att den årliga variationen i svarens fördelning har varit större än för de andra frågorna. Det nordiska samarbetet har också lyfts fram under de senaste åren, så finns ett behov att i större detalj utreda hurdant samarbete folket stöder. Ett bra val av PFI!
PFI gör tyvärr också ett dumt fel. Ett sådant är frågan om hur svararna bedömer att Finlands eventuella deltagande i övervakningen av Islands luftrum inverkar på Finlands och finländarnas säkerhet. De övriga delfrågorna är av annan kaliber och har mera att göra med säkerhetens (mega)trender. Resultat: nio bra frågor om barrskogar och en fråga om en kotte. Fail.
En dålig frågeställning leder lätt till generaliseringar och dumma resonemang, i synnerhet om man har för vana att popularisera eller rubricera. Vår egen tidning Ruotuväki rapporterade: ”Det nordiska samarbete som varit på tapeten fick ett stöd på över 90 %. Däremot ansåg en stor del av befolkningen (69 %) att övervakningen av Islands luftrum inte har betydelse för Finlands säkerhet.” (övers. min egen)
Uppfattningar om hur olika faktorer påverkar säkerheten kan inte automatiskt tas som stöd eller motstånd. Sant är att det militära samarbetet med de andra nordiska länderna får ett starkt stöd, men Islandsfrågan var på ett annat ställe och var formulerad på ett annat sätt. Det är lätt att dra alltför kvicka slutsatser som inte stöds av underlaget. Efter att opinionsmätningen från hösten 2011 publicerades kom ett par tidningar med påståendet att finländarna litar på Försvarsmakten. Detta vill jag granska närmare.
För att mäta förtroende, så måste man
- uttryckligen fråga ”Hur stort förtroende har Du för…/Hur mycket litar Du på…” eller
- be svararen att bedöma”Hur bra eller dåligt…”
PFI har använt metod 2 för att mäta förtroendet för försvars- och utrikespolitik. Undersökningen innehåller inte en enda fråga om försvarsmakten, men med ett analogiskt resonemang, så kan man konstatera att två frågor faktiskt mäter förtroendet för försvarsmaktens förmåga att sköta rikets militära försvar.
1. ”Om Finland dras in i ett krig som förs med konventionella vapen, vilka möjligheter att försvara sig anser ni att Finland har?””
Svaren på denna fråga visar inte förtroende. Över hälften av folket anser, att försvarsmöjligheterna är dåliga. (Obs! De finare svaren synnerligen/rätt goda/dåliga har varit i bruk sedan 2004. Vi är nu i samma förtroende som år 1989 då vi hade den stolta och mäktiga Rådsunionen som granne. Trenden ser också lite hopplös ut. Som tur har det finska folket hög vilja att ta gripa vapen och offra sitt eget liv i fäderneslandets värn. Alarmklockorna i allmänna värnpliktens Finland borde ringa när större delen av folket tycker att försvarsförmågan är dålig.
2. ”Hur väl har man enligt er åsikt i Finland berett sig på att avvärja följande säkerhetshot”.”Väpnat anfall”
Den andra frågan är en även bättre mätare för förtroende för försvarsmakten, då frågeställningen utesluter en hel del av konfliktspektret, sajberkrig och övriga sätt och fenomen i krigföring. Här ser det ännu positivt ut, men från en stadigt förtroende på 70 % har vi på två år ramlat ner tio procentenheter. Alarmklockorna borde ringa igen.
Lite om Sverige
Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gör en liknande undersökning med en nästan identisk fråga som är värd att lyfta fram: ”I vilken grad tror du att det finns beredskap i Sverige att hantera och möta [väpnat angrepp] om [det] skulle drabba vårt land”. Opinionsundersökningarna av PFI och MSB är numera så lika att de mycket långt är jämförbara. Därför ska jag ge en snabb och selektiv inblick i Opinion 2011 av MSB.
Det här kan väcka tankar om hur förtroendet för försvarsmakten ändrar med nedläggningar, reformer och avskaffning av värnplikten. Svenskarna ”litar” också mindre på Sveriges försvars- och utrikespolitik än finländarna. Den försvarspolitik som förts under de senaste tre åren bedöms som mycket eller ganska bra av bara 40 %. Utrikespolitiken får ett stöd på 52 %.
OBS! Frågorna är inte jämförbara; den finska frågan mäter individens förtroende för skötseln av försvars- och utrikespolitiken. Den svenska frågan mäter individens åsikt om försvars- och utrikespolitiken som förts. Här är vi på gränsen mellan Förtroende och Stöd.
För oss finländare är det säkert förbryllande att 75 % av svenskarna tror att Sverige helt eller ganska säkert får ”snabb och effektiv” hjälp av andra länder vid ett militärt angrepp. Svenskarna är inte mera ivriga på Nato än finländarna och tycker inte heller att Sveriges eller Finlands (ja, det frågades också!) Nato-medlemskap skulle bidra positivt till Sveriges arbete för fred och säkerhet. Försvarsviljan då? Av svenskarna vill 74 % försvara sig mot väpnat angrepp även om utgången vore oviss. De största skillnaderna mellan våra folk är på de frågorna som berör internationell militär krishantering. Svenskarna är piggare på fredsinsatser.
Om kommunikation
Försvarsreformen hör till de ämnen, som delar finländarna i två ungefär lika stora grupper. Reformens inverkan bedöms som positiv av 42 procent och negativ av 40 % av finländarna.
Helsingin Sanomat, 28.11.2012.
Skötseln av försvarspolitiken fick i mars 2012 hård kritik av officerare i en undersökning gjord av Officesförbundet. Som orsak framställdes försvarsmaktreformen. Försvarsmaktens budskap om reformen har varit klar, men alltför försiktigt och dåligt förmedlat.
De praktiska följderna av besparingarna är negativa. Däremot strävar försvarsmaktreformen till ett positivt slutresultat. Frågar man till exempel i en opinionsundersökning i en och samma fråga hur besparingar och försvarsmaktreformen inverkar på förmågan att försvara hela landet, så blandas dessa två saker ganska sannolikt ihop i svaren.
Kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen, 19.4.2012.(översättn. min egen)
Jag har uttryck min åsikt tidigare och upprepar mig: De reformbehov som utreddes 2004 borde ha slutförts enligt plan. Detta hade minskat det nuvarande finansieringsbehovet med åtminstone 100 miljoner euro och gjort reformen lugnare och mera kontrollerad. Samtidigt hade folkets förtroende hållits starkare. Att skilja budgetskärningar och reformen är nödvändigt, trots att det känns lite konstgjort. Yxan har framtvingat reformen, men reformens mål är ett framtida trovärdigt försvar av hela landet. Kopplar man ihop budget och reform, så kommer man lätt till den slutsatsen att skärningarna skrotar försvarsförmågan. Så är det inte, men vi sysslar med risktagning.
Försvaret kan vi se på som en brandförsäkring. I min metafor är
- folket den försäkrade
- försvarsmakten brandförsäkringen och
- försvarsministeriet och statsrådet försäkringsbolaget.
Man kan förstås vrida och vända på dessa, för det finns ju länder som tar helkasko, dvs. försäkrar sig mot sitt eget folk. Det är försäkringsbolagets uppgift att sälja försäkringen. Brandförsäkringar har i regel standardvillkor. Värnplikten utgör ett speciellt fall, då den försäkrade förutom att ha brandsläckare också måste vara medlem i den frivilliga brandkåren. I nuläget har försäkringsbolaget ensidigt minskat skyddet och sänkt priset. Man litat på att brandförsäkringen själv –till naturen grå, dämpad och tyst – ska berätta den försäkrade om ändringen.
Opinionsmätningens resultat är tydligt. Finländarnas inställning till Nato eller svaren på de nya frågorna är ingen nyhet. Stödet för det nordiska militära samarbetet är ett grönt ljus för regeringen, bara den först enas internt. Överraskningen ligger i att folkets förtroende för brandförsäkringen och försäkringsbolaget snabbt avtar. Lättast är det förstås att förneka svaren eller säga att man frågat fel frågor. Sedan kan man ännu spekulera med reformens inverkan på svaren.
Fel. PFIs undersökning ligger på en stadig grund. En positiv reform borde inte generera negativa svar. Lesson learned: Ansvaren för information måste tänkas om. Försvarsmakten kan inte ha som uppdrag att informera om mycket mera än tjänstgöring och förmågor. Det är försvarsministeriets och statsrådets uppgift att utåt informera dom försäkrade om försvarslösningen, försvarsförmågan och det samhälleliga mervärdet och bidraget av försvarsmakten. Kommendören för försvarsmakten har plikttroget berättat om risktagningen. Ministeriet, regeringen och presidenten har inte tagit itu med ärendet, men på basen av opinionsundersökningen så vet folket nog.
P.S. Det här avslutar trilogin ”Lögn, förbannad lögn och statistik.” Tack för att ni orkat följa med! Jag tar gärna emot era tankar, bidrag och respons via kommentar.
Läsvärt: Försvarsminister Carl Haglund om opinionen i Hufvudstadsbladet 2.12.2012.
Random thoughts 