Lögn, förbannad lögn och statistik. Del 1.

Ilmestyy suomeksi 20.11 klo 10.00. [Linkki]

Minskade försvarsutgifter och nedrustade försvar

Vid ett flertal tillfällen har olika personer med ansvar över att styra försvarsmakten hänvisat till att minskningen av försvarets anslag för kommande år skulle vara en modern europeisk realitet. Gör man en slarvig försvarsekonomisk omvärldsanalys, så kan man säga att flera av våra grannländer under de senaste åren har skurit sitt försvar. Tar man ett mera vetenskapligt grepp, så är det svårt att nå definitiva slutsatser. Svenska FOI har för en dryg månad sedan kommit ut med en riktig fin rapport, som även inspirerat detta inlägg. Jag rekommenderar rapporten varmt, trots att den är lite tungläst för en enkel officer utan ekonomisk utbildning. Nedan ett citat som är viktigt då vi talar om vissa utgifter som andel av BNP.

[Försvarsutgifterna ökar] i allmänhet inte lika snabbt som den ekonomiska utvecklingen. [Försvar är] en ”normal vara” (konsumtionen ökar med bättre levnadsstandard) men inte en ”lyxvara” (konsumtionen ökar snabbare än den ekonomiska utvecklingen vid en ökad levnadsstandard) och inte en ”inferior vara” (konsumtionen minskar med bättre levnadsstandard).

FOI rapport Försvarsutgifter i budgetkrisens spår – en försvarsekonomisk omvärldsanalys”.

En närmare titt på statistiken före och efter finanskrisen visar tydligt att

1. De flesta av våra grannländers försvarsutgifter har slutat växa och
2. i vissa enskilda fall även minskar kraftigt.

Det som alltså med säkerhet kan sägas att tillväxten hos anslagen har avtagit. Att däremot nå den slutsatsen att de flesta rustar ned kan vara förhastad. De baltiska ländernas (Nato-medlemmar sedan 2004) försvarsutgifter beskriver Svenska Dagbladet lite slarvigt som en pendelrörelse. Jag ska därför ge mig in på en statistikvåldtäkt – i figuren nedan finns de baltiska ländernas försvarsutgifter från 1996 till 2010, med verkliga utgifter markerade med punkter och linjära trender som streck. Jag har inte haft tillförlitliga uppgifter från 2011 och 2012, men från dessa två senaste år vet vi enligt SvD att Estland har budgeterat upp till 2 % av BNP och Lettland strävar till att höja till samma 2 % till och med 2020.

Försvarsutgifternas andel av BNP för Finland, Sverige, Estland, Lettland och Litauen. Linjerna visar trender. Källa: Världsbanken. (För ett enkelt sätt att ta fram figurer och listor över försvarsutgifter, se Utrikespolitiska institutets Landguide).

 

Det uppenbara som en närmare titt på figuren visar är förstås det att Sverige är det enda landet, där försvarsutgifters andel av BNP konsekvent sjunkit. Däremot så har försvarsbudgeten i kronor hållits på en växlande nivå mellan cirka 39 och 45 mrd kronor. Norge har en likadan trend i försvarsutgifter som andel av BNP, men med en ökning från 23 mrd NOK (1996) till 39 mrd NOK (2010). Då Finlands BNP förväntas växa med 10 % eller mera från 2012 till 2015, samtidigt som försvarsutgifterna skärs 10 %, så får den finska trendkurvan så småningom en brantare lutning.

De baltiska länderna har efter att ha återfått sin självständighet satsat på försvar inför Nato-medlemskap. Trots att de årliga variationerna är stora, så är trenden stigande. Utgifterna har som andel av BNP minskat efter 2008, vilket förklaras med finanskrisen; de baltiska ländernas köpkraftsjusterade BNP per capita tre- eller fyrdubblades från 1996 till och med 2008, varefter den under två år sjönk cirka 10 %. Idag växer både BNP och försvarsutgifterna.

När vi talar om Nato, så är det värt att ta upp den för medlemsstaterna uppsatta målsättningen att försvarsutgifterna ska utgöra åtminstone 2 % av BNP. Med Island och Turkiet borträknade så nådde endast 5 av 21 europeiska medlemmar denna målsättning år 2006. Fyra år senare (2010) var det 4 av 23. Syftet med målsättningen är att säkerställa tillräckliga anslag för att utveckla medlemmarnas väpnade styrkor mot Natos nutida och framtida uppgifter. Mer avgörande än en fast procentandel blir hur väl en medlem med sina förband och förmågor kan lösa Natos uppgifter. Natos europeiska flank lider av en resursbrist i finanskrisens spår. Innebörden av detta är en nedsatt förmåga hos Nato. De oönskade följderna kan minskas med större samordning och ett utvidgat försvarssamarbete europeiska länder emellan. Vi talar alltså NORDEFCO, pooling & sharing, gemensam luftrumsövervakning osv. I en bra och lättläst rapport från amerikanska Brookings Institute konstateras följande:

Europeans could secure significant savings if they increased the level of cooperation amongst their armed forces and dismantled many of the remaining barriers in the European defense market. For now, politicians remain averse to collaborative efforts which might compromise their country’s sovereignty.

O’Donnell, Clara Marina (ed). The Implications of Military Spending Cuts for NATO’s Largest Members.

I detta skede är det intressant att ta en titt på de nya Nato-medlemmarna Polen, Bulgarien och Rumänien som är i en pågående reform av sina relativt stora Warsawapaktsförsvar. Ett intressant sätt att se på saken istället för BNP-andel är andel av statliga konsumptionsutgifter.

Försvarsutgifternas andel av statliga utgifter för Polen, Bulgarien, Rumänien, Sverige och Finland. Källa: Världsbanken.

 

Polens kurva är lugn. Försvarsutgifterna har sedan 1996 varit oförändrade vid 2 % av BNP, men med en ökning från 8 till 26 mrd zloty (2–6 mrd eur). Försvaret utgör 5 % av statens utgifter. Bulgarien och Rumänien har däremot minskat utgifterna både som andel av BNP och som andel av statens utgifter. År 2002 var dessa länder uppe vid nästan 9 % eller mera. Detta jämfört med Polens och Sveriges (och de baltiska ländernas) utgifter på 5–6 %.

Utan att presentera flera dåliga Excel-tabeller, så vågar jag dra slutsatsen att Bulgariens och Rumäniens utveckling har sin grund i den reform de ingått. Nato-medlemskapet har räddat konkursfärdiga arméer utan verksamhet. Andra slutsatsen är att storebror Sverige ”tar det piano”. Helt konsekvent enligt försvarsbesluten 2000 och 2004. I Finland har däremot inte försvarsanslagen under en motsvarande period minskat. Meillä menee siis hyvin? Nej då, den finska försvarsekonomiska krisen förklaras i detalj av

1. Prisstegringar hos materiel, personal och fastigheter; med en tredjedel till materiel som måste säkras och över en tredjedel till löner som måste betalas, så lider verksamheten, men helheten ser ut att vara i balans.
2. Av regionalpolitik urvattnade anpassningar efter den försvarspolitiska redovisningen 2004; det andra skedet av rationaliseringen (nedläggningar av garnisoner) genomfördes inte, vilket belastar försvarsreform 2015 med 80–120 milj. euro.
3. Försvarslösningen ”hela landet försvaras” kräver mycket pengar av en liten ekonomi; 1300 km gräns = 350 000 230 000 soldater i fält.

Nedan ett par tabeller över Finlands och Sveriges personalkostnader i förhållande till årsverken i syfte att belysa det finska problemet. Om prisstegringen hos försvarsmateriel har FOI redan rapporterat.

Personalkostnader och årsverken Finland

År	2005	2006	2007	2008	2009
Personal	16 933	16 785	16 030	15 821	15 996
Årsverken	16 201	15 779	15 381	15 180	14 741
Löner (1000 eur)	646 046	641 667	654 363	689 724	700 703
Euro/årsverke	39 877	40 666	42 544	45 436	47 534

Observera ökningen från 2005 till 2009 som är 19 %! Inhämtat från finska Försvarsmaktens årsberättelser 2005–2009 (Finland).

 

Personalkostnader och årsverken Sverige

År	2005	2006	2007	2008	2009
Personal	20 897	19 260	17 328	16 436	16 442
Årsverken	18 575	17 013	15 682	14 767	15 240
Löner (1000 kr)	12 526 886	11 583 123	11 478 102	11 042 735	10 708 297
Kr/årsverke	674 395	680 840	731 928	747 798	702 644
Euro/årsverke	80 927	81 701	87 831	89 736	84 317

Räknat med 1 SEK=0,12 EUR. Årsverke är synonymt med årsarbetskraft. Statistiken visar endast kostnader för årsverken i förhållande till totala personalkostnader. Totala driftkostnader per årsarbetskraft hittar Du från försvarsmaktens årsredovisningar. Inhämtat från svenska Försvarsmaktens årsredovisningar 2005–2009.

 

Det är svårt att dra definitiva slutsatser av försvarsekonomin. Om vi ser på försvar som en kollektiv vara, så verkar det som om försvaret i de baltiska länderna faktiskt är en normalvara. Samma verkar gälla för Polen. I Sverige däremot så börjar försvaret bli en inferior vara. Värnplikten som lagts vilande samt den långa tiden utan kriser och konflikter på svensk mark har skapat en känsla av trygghet, vars förankring förskjutits från försvaret till andra myndigheter. Förtroendet för försvarets förmåga att avvärja ett militärt angrepp har minskat och nedskärningarna tas emot ganska likgiltigt. I Finland är försvaret samhälleligt förankrat iom. den allmänna värnplikten. Under de senaste åren har inte försvarsviljan märkbart minskat, men visserligen så ställer vi alltid den enkla försvarsviljefrågan, som alltid ger fina resultat.

I ett nordiskt välfärdssamhälle och utan stark förankring (läs krigsveteraner eller färska minnen) förlorar försvaret över tid i kampen om anslag mot andra myndigheter. Vägen är enkelriktad. Återförsäkring verkar vara det enda alternativet.