Läntisen sotilaspiirin nykytilasta

Tohtori Pauli Järvenpää peilaa loistavasti Venäjän asevoimien Läntisen sotilaspiirin nykytilaa ja sotapotentiaalia lähialueillamme Zapad 2013 -harjoituksen, muun harjoitustoiminnan ja siihen vuosien aikana johtaneen kehityskulun kautta tuoreessa Jamestown Foundationille kirjoittamassaan raportissa Zapad-2013
A View From Helsinki
. Tiivis katsaus mahtuu esipuheineen ja karttoineen 14 sivulle, joten tämä mene luokkaan pakollinen – no excuses. Suositelen erittäin huolellista lukemista ja aika tiukalla seulalla valittuihin viitteisiin perehtymistä.

Pauli Järvenpään raportin "Zapad-2013. A View From Helsinki" kansikuva
Järvenpää, Pauli. Zapad-2013. A View From Helsinki. The Jamestown Foundation. Washington, DC. August 2014.

Nostan esille pari nopeasti käännettyä otetta englanninkielisestä raportista.

Pitkän aikavälin tavoitteena on, että kaikki maavoimien joukot ovat täysin miehitettyjä jatkuvan valmiuden yhtymiä. Valmius määritellään joukkojen kykynä aloittaa tehtävän suorittaminen lyhyessä ajassa, 6-8 tunnissa. Yleistä asevelvollisuutta ei hylätä, mutta korkean valmiuden yhtymät koostuvat pääosin ammattisotilaista. Tämä luo Venäjälle kyvyn nopeiden ja yhteensovitettujen sotatoimien suorittamiselle.

Kun tähän vaikuttavaan nykyaikaisen ja modernisoidun kaluston listaan lisätään jopa 700 kilometriä kantava tykistöohjusjärjestelmä Iskander-M, sijoitettuna ohjusprikaatiin Lugassa, Pietarin eteläpuolella, on selvää että Läntinen sotilaspiiri on tehnyt paluun.

Vuoden 2013 aikana toimenpantiin tavanomaisten ennalta suunniteltujen harjoitusten lisäksi useita sotilaspiirin laajuisia taisteluvalmiusharjoituksia – valmiustarkastuksia – kaikissa Venäjän sotilaspiireissä.
[...]
Suurin valmiustarkastus käskettiin 13. heinäkuuta 2013 Itäisessä ja Keskisessä sotilaspiirissä. Sen painopisteenä oli maavoimien valmius. Harjoitus testasi liikekannallepanon ja joukkojen keskittämisen järjestelmiä ja siihen vahvuus oli 160 000.
[...]
Yhteistä kaikille valmiustarkastuksille on ollut presidentti Putinin ja asevoimien ylimmän johdon tahto itse havannoida kuinka käytettäviä eri asevoimien osat ja järjestelmät ovat ja halu muodostaa kuva siitä miten hyvin johto voi luottaa asevoimien käytettävyyteen nopeasti syntyvissä konflikteissa.

Pauli Järvenpää on aikaisemmin ollut Suomen Afganistanin-suurlähettiläs. Tällä hetkellä tohtori Järvenpää on vanhempana tutkijana (Senior Research Fellow) virolaisessa tutkimusintituutissa The International Centre for Defence Studies.
(@ICDS_Tallinn)

Antoisia lukuhetkiä!

//James

Mannerheim kuulee…

Päivitykset

Päivitys: Pitihän se arvata, että Hitler saa kuulla tästä: Hitler kuulee Mannerheimin Rakkautta & Anarkiaa -mainoksesta

Update: Well, that escalated quickly. Now the Mannerheim Downfall meme is also available with English subtitles.

Päivitys: Mannerheimin Perikato-meemistä myös versio ilman tekstitystä, eli tulossa lienee joukko isänmaallisia meemejä.

Uppdatering: Nu finns det en version utan textning, men på nåt sätt tror jag att memer på svenska inte kommer att funka.

 

Alkuperäinen mekintäni

Vähän kepeämpi, mutta isänmaallinen ja sotilaallinen blogimerkintä.

Ett mindre seriöst, men dock patriotiskt och militärt blogginlägg.

 

 

Kuukauden päästä alkavan Rakkautta ja Anarkiaa -elokuvafestivaalin traileri on julkaistu. Lue lisää festivaalista täällä.

Filmtrailern för den 27:e Helsinki International Film Festival – Kärlek & Anarki har släppts ut. Läs mer om festivalen här.

Satu Maan Isästä

På svenska: Sagan om den Starke Mannen

Maan Isän työpöytä

Olipa kerran, koivun ja tähden maassa, Presidentti, Maan Isä. Tai ehkä on vieläkin, koivun ja punatähden maassa.

Hänen talossaan ei ääntä koroteta. Katto on siellä korkealla ja seinäpaneelit tummia. Ovenvartijalla on solmio kaulassaan, ja vierailijoita kehotetaan jo eteisessä panemaan suojat kenkiinsä. Onhan kaikki säilytettävä jälkipolville. Täältä Maan Isä hallitsi valtakuntaansa neljännesvuosisadan ajan.

Presidentti ei juuri viihtynyt linnassaan muurin takana, pääkaupungin keskellä. Jo tsaarien aikana rakennettuun päämajaansa hän matkasi vain silloin tällöin. Enimmäkseen hän käytti valtaansa täältä, syrjässä kaupungin humusta, valtavan kirjoituspöytänsä takaa, vihreän lukulamppunsa ja erikoisvalmisteisen puhelimensa äärestä. Hyllylle kirjoituspöydän taakse Presidentti oli käskenyt panna esille mahtavan vihreän maljakon, jota komistaa kuva Kremlin torneista. Maljakon oli Presidentti saanut lahjaksi 60-vuotispäivänään. [...]

(Lue koko tarina Kalle Kniivilän blogissa)

Försvaret av Mumindalen, del 2

← Föregående del 1 endast på finska | Detta inlägg på finska här.

I Mumindalen

Till Mumindalen vandrar ofta främlingar utifrån, men dom får aldrig riktigt grepp om livet i dalen, för dom granskar det genom ett frostglas, avkopplade från dess händelser och verkligheter. Från mitt ställe, med en vy över Mumindalen från vakthuset bredvid bron till de Ensliga Bergen, ser det numera ut som om förhållandet mellan Mumindalens folk och Mårran inte mera är så speciellt.

Tidigare vandrade Mårran till dalen och mötte Mumintrollen och talade med dem. Det var decennier sedan Mårran hade frusit marken den gick på och mumintrollen och de andra invånarna hade handlat med Mårran. Eller hellre kunde man säga att de gav honom pengar, mat och varor. För dessa betalade Mårran med Bergens rikedomar, ibland med vapen. Om vapnen sade Måran att Mumindalens invånare kunde försvara sig själva och även honom från de onda folken i väst och söder. Lilla My och Mumintrollet tyckte att den enda man behövda skydda sig från var Mårran, men Muminpappa och Hemulen förbjöd dem strängt sådant ovänligt tal. Om handeln var Snorken mycket glad, då Mårran gärna ville ha hans uppfinningar och behövde hans hjälp till sina egna apparater. Och så fick även Snorkfröken och Sniff sin andel av Bergens rikedomar att byta mot finare gods.

Från Mumindalens västra sida kunde man komma över det Västra havet till de andra länderna. Från dessa länder kom även resenärer till Mumindalen, som hade för vana att vila i den lugna och trygga dalen innan de fortsatte sina resor bortom de Ensliga Bergen. Då träffade Mårran de västliga ländernas invånare, även om han inte brydde sig mycket om dom. En dyster dag för över tjugo år sedan vaknade dalen till ett jordskalv. De Ensliga Bergens rötter slets sönder och slukades i skummet av det forsande Västra havet. Från havet steg nya öar bredvid de Ensliga Bergen. Folken, som hade bott vid bergen i Mårrans skugga flydde nu till öarna och över Mumindalen och Västra havet till länderna i Väst. Folken i Väst tog med öppna armar emot flyktingarna. Mårran tyckte inte om detta, utan krävde att Västfolket fredar hans berg och framgård och inte bestämmer om hans marker. En bräcklig fred inleddes, för Västfolket ville ha fred till nästan vilket pris som helst, och så gav de Mårran pengar, mat och varor mot bergens rikedomar i hopp om att Mårran skulle lära sig vänskap.

Lähde: Tampereen taidemuseon Muumilaakso.
Källa:  Mumindalen i Tammerfors konstmuseum.

Mumindalen tystnade. Gäster från länderna bortom Västra havet besökte sällan Muminhuset. Mårran syntes inte heller så ofta. Den hade mera intresse för sina nya grannar och behövde inte längre Mumindalen som mötesplats. Muminpappan och Muminmamman var först lite lättade över det hela  –– för visst hade det ibland varit svårt och mödosamt att få ihop Mårran och de andra. Muminmamman tyckte ändå att Västfolket var orsaken till att Mårran hade tappat kontakt med Mumintrollen. Muminpappan förstod detta och konstaterade att Mårran ju under åren blivit något av en familjevän. Därför reste ännu Muminpappan och Muminmamman till de Ensliga Bergen för att samtala med Mårran. Mårran satt gärna med mumintrollen och kom ihåg de gamla goda tiderna, men hade mera intresse för sina nya grannar, och allt mindre tid för mumintrollen, även om han alltid erinrade dem om att de som hans första och bästa vänner var honom speciellt nära och kära.  Mumintrollen var glada över denna uppmärksamhet  och tog sig även an att råda Västfolket i hur de skulle förhålla sig till Mårran.

Sist och slutligen förstod nog mumintrollen och de andra invånarna i dalen att det inte fanns någon återvändo till dåtiden. Men Mumindalen kändes så trygg. Västfolkets liv var fulla av faror, fattigdom, utnyttjande, elakhet och skrämmande sätt hos folk från fjärran länder. Av Mumindalens invånare var Snusmumriken, Lilla My och Mumintrollet dom enda som trivdes i Väst. Dom såg där mycken glädje, frihet och lycka. De andra längtade inte efter nya äventyr, och gillade inte länderna i Väst och söder. Snorken hade sålt sin verkstad, sina verktyg och alla uppfinningar och stannade sorgsen kvar i sitt hus.

Mest av allt ville Mumintrollen behålla dalens fred i världens kaos och ge dalens lycka till andra. Men skillnaden mellan Mumindalen och världen utanför hade blivit så stor. Detta förstod Mumintrollen nu och funderade på det ständigt, utan att egentligen komma något vart.

- Kanske borde vi överge dåtiden. Den kommer inte tillbaka, sade Mumintrollet.

Muminmamman, Muminpappan, Hemulen och de andra tittade länge och allvarligt på Mumintrollet.

- Jaa-a, sade Muminpappan och nickade långsamt.

Tårar vällde i Muminmammans ögon. Mumintrollet hade en allvarlig min. Snusmumriken log lite. Lilla My hoppade och skrek av glädje.